Dr. Juergen Ennker, en ledande expert inom hjärtkirurgi, förklarar de avgörande faktorerna vid valet mellan mekaniska och biologiska aortaklaffar. Han belyser den ökande trenden mot vävnadsklaffar, vilket främst motiveras av lägre risk för antikoagulationsbehov, förbättrad hållbarhet och säkrare alternativ vid eventuell reoperation—särskilt för äldre patienter och personer under 70 år.
More from How to...
More from Diagnostic Detectives Network
Mekaniskt vs biologiskt aortaklaffbyte: Nyckelfaktorer för patientsäkerhet
Hoppa till avsnitt
- Risker med mekaniska klaffar: Blödning och trombos
- Fördelar med biologiska klaffar: Inget behov av antikoagulering
- Åldersgränsförändringar: Yngre patienter nu berättigade
- Säkerhet vid reoperation: Låga dödlighetstal
- Skillnader vid klaffsvikt: Akut vs planerad operation
- Patientens beslutsfattande: Antikoagulering vs framtida ingrepp
- Fullständig transkription
Risker med mekaniska klaffar: Blödning och trombos
Dr. Juergen Ennker, MD, betonar att mekaniska aortaklaffar kräver livslång antikoagulering, vilket medför betydande risker. Äldre patienter löper högre risk för fallrelaterade blödningar, medan inkonsekvent läkemedelsanvändning kan leda till klafftrombos – en livshotande akutsituation. Historiska data visar en årlig komplikationsfrekvens på 0,7–1 %, vilket ackumuleras till 7–10 % över ett decennium.
Fördelar med biologiska klaffar: Inget behov av antikoagulering
Biologiska klaffar (från gris eller nötkreatur) eliminerar behovet av blodförtunnande medel och minskar risken för stroke och emboli. Dr. Juergen Ennker, MD, noterar att patienter endast behöver 100 mg aspirin dagligen – en behandling som också är fördelaktig för kardiovaskulär prevention hos vuxna över 50 år. Medtronic Freestyle-klaffen är ett exempel på detta lågunderhållsalternativ.
Åldersgränsförändringar: Yngre patienter nu berättigade
Tidigare förbehölls biologiska klaffar patienter över 70 år, men nu implantas de även hos 50-åringar. Dr. Juergen Ennker, MD, förklarar att den moderna reoperationssäkerheten gör 10–15 år utan antikoagulering att föredra, även om framtida ersättning blir nödvändig. Denna paradigmskiftning speglar förbättrade kirurgiska resultat och klaffhållbarhet.
Säkerhet vid reoperation: Låga dödlighetstal
Upprepade aortaklaffoperationer har nu endast 1–3 % mortalitetsrisk – jämförbart med initiala ingrepp. Dr. Juergen Ennker, MD, framhåller detta som en nyckelfaktor vid val av biologiska klaffar för yngre patienter, eftersom de ackumulerade riskerna med långvarig antikoagulering ofta överstiger de kirurgiska riskerna.
Skillnader vid klaffsvikt: Akut vs planerad operation
Mekanisk klaffsvikt orsakar akut trombos som kräver akutvård, medan biologisk klaffdegeneration (t.ex. segelruptur) möjliggör planerat ingrepp. Dr. Juergen Ennker, MD, betonar denna kritiska säkerhetsskillnad: vävnadsklaffpatienter undviker plötsliga kriser och kan överväga transkateteralternativ som TAVI (transkateteraortaklaffimplantation) för efterföljande behandling.
Patientens beslutsfattande: Antikoagulering vs framtida ingrepp
Dr. Ennker förespråkar personligt anpassat val: patienter måste avväga daglig antikoagulering mot potentiella framtida operationer. Yngre patienter kan föredra biologiska klaffar trots möjliga reoperationer, medan äldre vuxna drar nytta av att helt undvika blodförtunnande medel. Gemensamt beslutsfattande säkerställer anpassning till livsstil och risktolerans.
Fullständig transkription
Dr. Anton Titov, MD: Aortaklaffbyte med mekanisk klaff kräver antikoaguleringsbehandling. Användning av blodförtunnande läkemedel är särskilt riskfyllt hos äldre personer, som har högre risk för fall.
Dr. Anton Titov, MD: Du har studerat riskerna med mekaniska och vävnadsbaserade aortaklaffar vid aortaklaffbyteskirurgi. Hur ser din metod ut för aortaklaffbyte?
Dr. Anton Titov, MD: Vilka faktorer påverkar ditt val mellan vävnadsbaserad aortaklaff och mekanisk aortaklaff? Hur väljer man den bästa typen av aortaklaff för ersättning, särskilt hos äldre patienter?
Dr. Juergen Ennker, MD: Detta är en mycket viktig fråga. För 20 år sedan, när vi startade kirurgin på vår institution, implanterade vi mer än 90 % mekaniska klaffar. Nu är det precis tvärtom.
Dr. Juergen Ennker, MD: Varför hände detta? Riskerna med antikoagulering är blödning, cerebral infarkt och emboli. Om patienten inte tar läkemedlet korrekt kan hen få en tromboserad hjärtklaff. Det är en akutsituation eftersom klaffen blir obstructerad, och risken för emboli från trombosmaterial ökar.
Dr. Juergen Ennker, MD: Vi har patienter som inte kan ta sina läkemedel korrekt. Detta leder till en årlig risk på 0,7–1 % för komplikationer. Efter 10 år uppgår risken för aortaklafftrombos till 7–10 %. Detta ligger bakom den nuvarande praxisen att fler patienter får biologiska aortaklaffar.
Dr. Juergen Ennker, MD: Med en Medtronic Freestyle-klaff behövs ingen oral antikoagulering. Detta gäller även andra modeller av biologiska hjärtklaffar. Dessa patienter får endast 100 milligram aspirin per dag. Aspirin rekommenderas också för patienter över 50 år, så det är en relativt låg dos.
Dr. Juergen Ennker, MD: Absolut, det är en mycket låg dos. Jag tar faktiskt aspirin själv eftersom jag är över 50. Medicinska artiklar i The New England Journal of Medicine visar att man får färre cerebrala infarkter och färre hjärtinfarkter om man tar aspirin.
Dr. Juergen Ennker, MD: Men låt oss återgå till hjärtklaffarna. Förr i tiden fick patienter endast biologiska klaffar när de var äldre än 70 år. Tanken var att hjärtklaffen skulle vara mer hållbar än patientens förväntade livslängd, eftersom kirurger och patienter var rädda för reoperationer.
Dr. Juergen Ennker, MD: Nuförtiden är reoperation inte lika riskfyllt. Till exempel implanterar vi biologiska aortaklaffar även hos patienter i 50-årsåldern. Om hjärtklaffen sviktar efter 10 eller 15 år har patienten haft 10 eller 15 år utan oral antikoagulering utan problem. Sedan får vi se hur medicintekniken utvecklas.
Dr. Juergen Ennker, MD: För en patient i 65-årsåldern är en reoperation inte lika stor risk som förr. Upprepad kirurgi bör ha samma risk och dödlighet som den första operationen. Dödlighetsrisken är 1–2 %, åtminstone under 3 %. Patienter sparar flera procentenheter i komplikationsrisk jämfört med livslång antikoagulering.
Dr. Juergen Ennker, MD: Därför använder vi biologiska hjärtklaffar hos yngre patienter och väntar inte tills 70-årsåldern.
Dr. Anton Titov, MD: Vad händer om en biologisk hjärtklaff sviktar? Oftast rivs ett klaffsegel. Då utvecklar patienten hjärtsvikt och andnöd, men det är inte en hjärtakut. Det måste opereras samma dag på grund av risk för emboli eller trombos.
Dr. Anton Titov, MD: Så en patient med vävnadsklaff har lite mer tid att få en lämplig, planerad operation.
Dr. Juergen Ennker, MD: Absolut, det är poängen. Patienter kan fatta ett beslut.
Dr. Anton Titov, MD: Vill hen ha ytterligare en hjärtoperation? Om hen är 70 eller 75 år gammal, vill hen ha en transkateteraortaklaffimplantation? Det finns mer tid för omprövning.
Dr. Anton Titov, MD: Så i dina händer verkar det som att vävnadsbaserade aortaklaffar vinner alltmer förtroende. Det finns en bredare användning i yngre åldrar för gris- eller nötkreatursbaserade hjärtklaffar.
Dr. Juergen Ennker, MD: Ja, men det finns andra publikationer som hävdar att mekaniska hjärtklaffar även är lämpliga i yngre ålder. Så vi bör informera våra patienter så att de kan fatta sina egna beslut.
Dr. Anton Titov, MD: Vill de ta oral antikoagulering varje dag? Eller vill de vänta och se vad som händer med sin biologiska hjärtklaff utan att behöva antikoagulering?