Dr. Tore Curstedt, MD, en ledande expert på neonatalt respiratorstörtssyndrom och surfaktantterapi, beskriver utvecklingen av en ny syntetisk lungmedicin med surfaktant. Denna behandling är utformad för att övervinna begränsningarna med djuriska preparat och erbjuder en skalbart alternativ för för tidigt födda barn, samt potentiellt även för vuxna med lungsjukdomar. Kliniska prövningar pågår för närvarande i Europa.
More from Diagnostic Detectives Network
Framsteg inom syntetisk lungsurfaktantbehandling vid andningssvikt
Hoppa till avsnitt
- Begränsningar med djurutvunnen surfaktant
- Utmaningen med syntetisk replikering
- Utveckling av effektiva peptidanaloger
- Preklinisk testning och säkerhetsstudier
- Pågående kliniska prövningar i Europa
- Framtida potential för vuxna med lungsjukdom
Begränsningar med djurutvunnen surfaktant
Nuvarande surfaktantläkemedel för neonatalt respiratoriskt distressyndrom (RDS) står inför stora produktionsutmaningar. Som Dr. Tore Curstedt, MD, förklarar kräver djurutvunna surfaktanter omfattande biologiska resurser. En enda gris ger bara material för två eller tre flaskor surfaktant – tillräckligt för att behandla endast två eller tre för tidigt födda barn.
Denna allvarliga begränsning gör det omöjligt att skala upp produktionen för att möta den globala efterfrågan. Dessutom utgör beroendet av djurkällor ett grundläggande hinder för att behandla vuxna patienter med lungsjukdomar, som kräver betydligt högre doser. Denna produktionsbrist har drivit på det decennielånga sökandet efter ett syntetiskt alternativ.
Utmaningen med syntetisk replikering
Forskarna kartlade den exakta biokemiska sammansättningen av naturlig lungsurfaktant i slutet av 1990-talet. Fosfolipidstrukturen och aminosyrasekvenserna för de kritiska proteinerna SP-B och SP-C var kända. Denna kunskap väckte initialt förhoppningar om att en fullständigt syntetisk surfaktant snabbt kunde utvecklas.
Dr. Tore Curstedt, MD, beskriver det centrala problemet: trots att det gick att framställa rekombinanta peptider med rätt sekvens, lyckades man inte återskapa deras exakta tredimensionella struktur. Till exempel måste SP-C-proteinet vikas till en specifik alfa-helix för att fungera korrekt. Tidiga syntetiska versioner uppnådde inte denna avgörande strukturella integritet, vilket gjorde dem ineffektiva.
Utveckling av effektiva peptidanaloger
Inför problemet med strukturell replikering ändrade Dr. Tore Curstedt, MD, och hans team strategi – från att kopiera till att innovera. Istället för att försöka duplicera de naturliga proteinerna exakt började de designa och testa syntetiska analoger. Dessa peptidmolekyler är konstruerade för att efterlikna de väsentliga funktionella egenskaperna hos SP-B och SP-C.
Denna forskningsinsats sträckte sig över mer än tjugo år och innefattade framställning av många olika analogkandidater. Dr. Curstedt bekräftar att denna långa process nu har burit frukt. Teamet har identifierat två mycket effektiva peptidanaloger som framgångsrikt återskapar de vitala ytaktiva egenskaperna hos naturlig surfaktant.
Preklinisk testning och säkerhetsstudier
Den nya syntetiska surfaktanten, som kombinerar de nya peptidanalogerna med fosfolipider, har genomgått rigorös preklinisk utvärdering. Dess effektivitet bekräftades först i etablerade kaninmodeller för respiratoriskt distressyndrom. Dessa djurstudier är ett kritiskt steg som visar att den syntetiska formuleringen effektivt kan förbättra lungcomplians och syresättning.
Efter framgångsrika djurförsök testades läkemedlets säkerhet på humana volontärer. Dr. Tore Curstedt, MD, noterar att dessa inledande säkerhetsstudier genomfördes i tre europeiska länder: Tjeckien, Tyskland och England. De positiva resultaten från dessa faser lade grunden för att gå vidare till formella kliniska prövningar.
Pågående kliniska prövningar i Europa
Utvecklingsprogrammet har nu nått sitt mest kritiska skede. Dr. Tore Curstedt, MD, rapporterar att en klinisk prövning för den syntetiska surfaktanten inleddes för bara några månader sedan. Denna fas kommer att utvärdera läkemedlets säkerhet och effektivitet hos prematurfödda barn med RDS, och jämföra dess prestanda direkt med befintliga djurutvunna surfaktanter som Curosurf.
Prövningen genomförs på flera kliniska centra i Europa. Detta markerar ett avgörande ögonblick inom neonatalvården, som potentiellt inleder det första stora alternativet till djurbaserad surfaktantbehandling på decennier. Framgång i denna prövning kan revolutionera behandlingslandskapet för prematurfödda barn över hela världen.
Framtida potential för vuxna med lungsjukdom
Implikationerna av en framgångsrik syntetisk surfaktant sträcker sig långt utanför neonatologin. Som Dr. Anton Titov, MD, framhåller i intervjun är skalbarheten i syntetisk produktion dess största fördel. Till skillnad från den begränsade tillgången från djurkällor kan ett syntetiskt läkemedel tillverkas i stora, konsekventa batchar.
Denna skalbarhet öppnar dörren för behandling av lungsjukdomar hos vuxna. Tillstånd som akut respiratoriskt distressyndrom (ARDS), lunginflammation och andra former av lungskada skulle potentiellt kunna behandlas med surfaktantterapi. Arbetet av Dr. Tore Curstedt, MD, har därmed potential att påverka intensivvården i betydligt bredare skala och erbjuda en ny terapeutisk väg för patienter i alla åldrar.
Fullständig transkript
Dr. Anton Titov, MD: Du har ägnat ditt liv åt att behandla och hjälpa prematurfödda barn som annars skulle ha dött utan det läkemedel du medverkat till att utveckla. Men du är fortfarande mycket aktiv inom forskning och utvecklar nu ett syntetiskt läkemedel.
Kan du berätta lite mer om det syntetiska läkemedlet du utvecklar, som förmodligen kommer att vara mycket lättare att skala upp? Eftersom du inte längre behöver använda animaliskt material.
Naturligtvis, en gris är inte stor. Den ger bara material till två eller tre flaskor surfaktant. Åtminstone kan man behandla två eller tre barn, inte fler. Man behöver en enorm mängd grisar. Man kan inte skala upp särskilt mycket. Man kan inte behandla vuxna med lungsjukdomar.
Dr. Tore Curstedt, MD: Redan i slutet av 90-talet kände vi till den exakta sammansättningen av surfaktant. Fosfolipidsammansättning. Sekvensen av peptiderna. Vi trodde att vi i slutet av 90-talet eller början av 2000-talet skulle ha en syntetisk surfaktant.
Men vi stötte på ett problem eftersom vi försökte göra rekombinanta peptider. Proteinerna SPB och SPC – det var inget problem att få rätt sekvens. Men SPC, till exempel, är en alfa-helix. När vi gjorde ett rekombinant SPC blev det inte en alfa-helix. Det var problemet. Strukturen, den tredimensionella strukturen.
Sedan var vi tvungna att börja göra analoger. Vi har gjort många olika analoger under de senaste 20 åren. Nu har vi två mycket bra analoger. Vi har kombinerat dessa analoger med fosfolipider och testat dem i våra kaninmodeller.
Även säkerhetsstuderat i tre länder: Tjeckien, Tyskland och England. Det fungerar mycket bra. En klinisk prövning startade för ett par månader sedan, och den kommer att pågå i Europa.