Jämförelse av ocrelizumab och natalizumab vid multipel skleros: En 5-årig verklighetsbaserad studie

Innehållsförteckning

• Introduktion: Förståelse av MS-behandlingar
• Studiens genomförande
• Detaljerade resultat
• Säkerhetsjämförelse
• Behandlingskontinuitet
• Kliniska implikationer
• Begränsningar
• Rekommendationer
• Källor

Introduktion: Förståelse av MS-behandlingar

Multipel skleros (MS) är en kronisk inflammatorisk sjukdom som påverkar centrala nervsystemet, inklusive hjärnan och ryggmärgen. Under de senaste tjugo åren har behandlingsalternativen ökat dramatiskt med utvecklingen av många sjukdomsmodifierande terapier (SMT) som verkar via olika mekanismer för att kontrollera sjukdomen.

Bland de mest effektiva behandlingarna finns monoklonala antikroppar som natalizumab (Tysabri) och ocrelizumab (Ocrevus). Dessa högeffektiva terapier rekommenderas ofta tidigt i sjukdomsförloppet för att förhindra irreversibla skador och handikappackumulering. Fram tills nu har det dock funnits begränsade långtidsdata som jämför dessa två behandlingar i klinisk vardagspraktik.

Natalizumab verkar genom att hindra immunceller från att passera in i hjärnan och ryggmärgen, medan ocrelizumab riktar in sig på och minskar B-celler som bidrar till inflammation vid MS. Denna studie syftade till att ge patienter och kliniker omfattande 5-årsdata om hur dessa behandlingar presterar när det gäller effektivitet, säkerhet och behandlingskontinuitet.

Studiens genomförande

Forskare genomförde en retrospektiv analys av 308 MS-patienter från två italienska universitetssjukhus – Sapienza Universitet i Rom och Universitetet i Neapel "Federico II". Studien inkluderade 168 patienter behandlade med natalizumab och 140 med ocrelizumab, med en genomsnittlig uppföljningstid på 75,7 månader (cirka 6,3 år).

För att säkerställa rättvisa jämförelser användes en statistisk metod kallad propensity score matching. Denna teknik skapade 70 matchade patientpar (140 patienter totalt) som var likartade när det gällde ålder, kön, tidigare behandling, MS-typ, sjukdomsduration och sjukdomsaktivitet vid studiestart. Efter matchning hade båda grupperna en genomsnittlig uppföljning på 55,9 månader (cirka 4,7 år).

Studien utvärderade tre huvudutfall:

• Effektivitet: Mättes med "inget tecken på sjukdomsaktivitet" (NEDA-3), vilket innebär inga recidiv, inga nya MR-förändringar och ingen bekräftad handikappprogression
• Säkerhet: Alla biverkningar dokumenterades med standardiserade medicinska klassifikationssystem
• Behandlingsföljsamhet: Hur länge patienter fortsatte behandlingen utan avbrott eller byte

Forskarna använde avancerade statistiska modeller för att hantera skillnader i behandlingslängd och säkerställa korrekta jämförelser.

Detaljerade resultat

Studien avslöjade flera viktiga resultat om hur dessa två behandlingar presterar i klinisk vardagspraktik under nästan 5 års observation.

Vid 5-årsmärket uppnådde 50,5% av natalizumab-patienterna och 65% av ocrelizumab-patienterna NEDA-3-status (inget tecken på sjukdomsaktivitet). Även om detta tyder på en numerisk fördel för ocrelizumab var skillnaden inte statistiskt signifikant [HR 0,64 (0,34–1,24), p=0,187], vilket innebär att den kan ha uppstått av en slump.

När det gäller recidiv observerades 7 recidiv i natalizumab-gruppen och 3 i ocrelizumab-gruppen. Ett recidiv inträffade inom en månad efter natalizumab-start och exkluderades från analysen eftersom det sannolikt representerade reboundaktivitet från tidigare behandling. Skillnaden i recidivfrekvens var inte statistiskt signifikant [HR 0,41 (0,11–1,57), p=0,193].

MR-aktivitet visade liknande mönster – 7 patienter på natalizumab och 3 på ocrelizumab fick nya lesjoner, utan signifikant skillnad mellan behandlingarna [HR 0,37 (0,10–1,44), p=0,152]. Handikappprogression, särskilt progression oberoende av recidivaktivitet (PIRA), förekom i båda grupperna utan signifikanta skillnader [HR 1,43 (0,60–3,40), p=0,417].

Sannolikheten att förbli fri från sjukdomsaktivitet vid specifika tidpunkter var:

• Vid 1 år: 85,7% för natalizumab mot 92,9% för ocrelizumab fria från recidiv
• Vid 3 år: 82,9% mot 90% fria från recidiv
• Vid 5 år: 82,9% mot 90% fria från recidiv

Säkerhetsjämförelse

Säkerhetsanalysen visade viktiga skillnader mellan behandlingarna. Patienter som fick ocrelizumab hade signifikant högre risk för biverkningar jämfört med de på natalizumab [OR 4,50 (1,53–16,50), p=0,011].

Av 140 matchade patienter upplevde 19 biverkningar – 4 i natalizumab-gruppen och 15 i ocrelizumab-gruppen. Inga av dessa händelser var livshotande, och de flesta bedömdes som milda till måttliga.

De rapporterade biverkningarna inkluderade:

• Infusionsrelaterade reaktioner (vanligare med ocrelizumab)
• COVID-19-infektioner som krävde behandling eller sjukhusvård
• Andra infektioner
• Blodförändringar inklusive anemi, lymfocytopeni och hypogammaglobulinemi
• Autoimmuna tillstånd (psoriasis, autoimmun trombocytopeni)
• Ett fall av bröstcancer
• Mindre kirurgiska ingrepp (borttagning av endometriell polyp)

Sju av de 15 ocrelizumab-patienterna med biverkningar deltog ursprungligen i kliniska prövningar, vilket kan ha påverkat rapporteringsfrekvensen.

Behandlingskontinuitet

Behandlingsföljsamhet, det vill säga hur länge patienter fortsatte sin medicinering utan att byta eller avbryta, visade intressanta mönster. Initialt fanns ingen signifikant skillnad i avbrottsfrekvens mellan behandlingarna [OR 0,58 (0,26–1,26), p=0,174].

När forskarna exkluderade patienter som överförts till andra MS-center (1 natalizumab-patient, 8 ocrelizumab-patienter) i en sensitivitetsanalys, visade sig natalizumab-patienter ha högre sannolikhet för behandlingsavbrott [OR=0,26 (0,09–0,67), p=0,008] jämfört med ocrelizumab-patienter.

Orsakerna till behandlingsavbrott skiljde sig mellan grupperna:

Natalizumab-avbrott (21 patienter):

• 15 på grund av John Cunningham virus (JCV) positivitet
• 1 på grund av biverkningar
• 2 på grund av graviditet
• 1 överförd till annat center
• 1 förlorad till uppföljning
• 1 på grund av handikappprogression

Ocrelizumab-avbrott (14 patienter):

• 8 överförda till annat MS-center
• 2 på grund av handikappprogression
• 1 på grund av biverkningar
• 1 på grund av graviditet
• 1 förlorad till uppföljning
• 1 på grund av patientbeslut

De flesta patienter som avbröt behandlingen bytte till en annan SMT, med cladribin som vanligaste val efter natalizumab-avbrott.

Kliniska implikationer

Denna studie ger värdefull verklighetsbaserad evidens om att både natalizumab och ocrelizumab är mycket effektiva långtidsbehandlingar för multipel skleros. De jämförbara effektivitetsresultaten innebär att behandlingsval kan baseras mer på individuella patientfaktorer än på upplevd överlägsenhet hos ett läkemedel.

För patienter som är oroade för sjukdomsaktivitet presterade båda läkemedlen bra när det gäller att förhindra recidiv, nya MR-förändringar och handikappprogression under nästan 5 års behandling. De liknande NEDA-3-frekvenserna tyder på att båda behandlingarna kan ge god sjukdomskontroll när de är lämpade för patientens specifika MS-typ och egenskaper.

Säkerhetsresultaten indikerar att ocrelizumab bär en högre risk för milda till måttliga biverkningar, särskilt infusionsreaktioner, infektioner och blodförändringar. Inga livshotande händelser inträffade i någon grupp under studien. Denna information kan hjälpa patienter och läkare att fatta informerade beslut baserade på individuell risktolerans och hälsoprofil.

Följsamhetsdata tyder på att patienter som inleder behandling med ocrelizumab kan vara mer benägna att fortsätta långsiktigt jämfört med natalizumab, särskilt med hänsyn till det vanliga behovet av att byta från natalizumab på grund av JCV-positivitetsutveckling.

Begränsningar

Trots att denna studie ger värdefull verklighetsbaserad evidens bör flera begränsningar beaktas vid tolkning av resultaten. Den retrospektiva designen innebär att forskarna analyserade befintliga journaler istället för att följa patienter prospektivt med förutbestämda utvärderingstider.

Studiepopulationen kom från endast två italienska centra, vilket kan begränsa generaliserbarheten till mer diversifierade populationer eller olika vårdsystem. Inkludering av patienter från kliniska prövningar kan ha introducerat viss bias, eftersom dessa patienter vanligtvis får mer intensiv övervakning.

Matchningsprocessen, trots statistisk rigorositet, kan inte hantera alla möjliga confounders som kan påverka behandlingsutfall. Vissa baslinjeskillnader kvarstod mellan grupperna, särskilt i behandlingslängd, vilket krävde statistisk justering.

Slutligen exkluderade studien patienter som bytte mellan natalizumab och ocrelizumab, vilket innebär att resultaten kanske inte gäller för denna patientgrupp som ibland kräver sekventiell behandling med båda läkemedlen.

Rekommendationer

Baserat på denna forskning kan patienter och kliniker överväga följande vid behandlingsbeslut:

1. Båda behandlingarna är mycket effektiva: Inget läkemedel visade tydlig överlägsenhet i att kontrollera MS-sjukdomsaktivitet över 5 år
2. Beakta säkerhetsprofiler: Ocrelizumab bär högre risk för milda till måttliga biverkningar, särskilt infusionsreaktioner och infektioner
3. Diskutera JCV-status: Natalizumab kräver regelbunden övervakning för John Cunningham virus-antikroppar, och positiv status leder ofta till behandlingsbyte
4. Utvärdera behandlingsföljsamhet: Ocrelizumab kan erbjuda bättre långsiktig behandlingskontinuitet för vissa patienter
5. Beakta individuella faktorer: Behandlingsval bör överväga sjukdomstyp, tidigare behandlingar, reproduktionsplanering och personliga preferenser

Patienter bör ha detaljerade diskussioner med sina neurologer om dessa resultat och hur de tillämpas på deras individuella situation. Regelbunden övervakning och uppföljning förblir viktigt oavsett behandlingsval.

Källor

Originalartikelns titel: Jämförande effektivitet, säkerhet och följsamhet av ocrelizumab jämfört med natalizumab vid multipel skleros: En verklighetsbaserad, multicentrisk, propensity score-matchad studie

Författare: Elena Barbutia, Alessia Castiellob, Valeria Pozzillic, Antonio Carotenutob, Ilaria Tomassoa, Marcello Mocciad, Serena Ruggierie, Giovanna Borriellof,g, Roberta Lanzillob, Vincenzo Brescia Morrab, Carlo Pozzillia, Maria Petraccaa

Publicering: Neurotherapeutics 22(2025)e00537

Notera: Denna patientvänliga artikel bygger på peer-granskad forskning och syftar till att korrekt återge de ursprungliga studieresultaten samtidigt som den gör dem tillgängliga för icke-specialistläsare.