Denna omfattande studie jämförde två B-cellsdepleterande terapier för relapserande-remitterande multipel skleros (RRMS) och fann att rituximab inte var lika effektiv som ocrelizumab för att förebygga relapser. Patienter som fick rituximab hade nästan dubbelt så hög relapsfrekvens (0,20 jämfört med 0,09 årlig relapsfrekvens) och löpte 2,1 gånger högre risk för försämring jämfört med dem som behandlades med ocrelizumab. Båda behandlingarna var dock lika effektiva när det gällde att förhindra handikapprogression, vilket understryker vikten av att diskutera behandlingsalternativ med sin neurolog.
More from Diagnostic Detectives Network
Jämförelse av Rituximab och Ocrelizumab vid relapserande-remitterande multipel skleros: Vad patienter bör veta
Innehållsförteckning
- Introduktion: Förstå B-cellsbehandlingar vid MS
- Studiedesign och metoder
- Patientkarakteristika
- Nyckelresultat: Relapsfrekvenser och funktionsnedsättningsutfall
- Behandlingskontinuitet och avbrott
- Kliniska implikationer för patienter
- Studiebegränsningar
- Rekommendationer för patienter
- Källinformation
Introduktion: Förstå B-cellsbehandlingar vid MS
Multipel skleros (MS) är en autoimmun sjukdom där kroppens immunsystem attackerar nervcellernas skyddande hinna. B-cellsdepleterande behandlingar utgör ett stort framsteg inom MS-terapi, eftersom de riktar in sig på specifika immunceller som bidrar till sjukdomsprocessen. Ocrelizumab (Ocrevus) var den första B-cellsbehandlingen som godkändes specifikt för relapserande-remitterande MS (RRMS), efter att ha visat en 46 % minskning av relapser och 40 % minskning av funktionsnedsättningsprogression jämfört med interferon i kliniska prövningar.
Rituximab (Rituxan), som är godkänt för andra tillstånd som vissa cancerformer och reumatoid artrit, används ofta off-label vid MS. Trots att de har en liknande verkningsmekanism (båda binder till CD20 på B-celler) skiljer sig läkemedlen åt. Ocrelizumab är en humaniserad antikropp som är utformad för att ge färre immunreaktioner, medan rituximab är en kimerisk antikropp med inslag från mus.
Denna studie adresserade en central fråga för patienter och kliniker: Är rituximab lika effektivt som ocrelizumab för att kontrollera MS-aktivitet? Svaret har betydelse för behandlingsval, försäkringstäckning och patientutfall.
Studiedesign och metoder
Forskare genomförde en stor observationsstudie med data från två MS-register: det internationella MSBase-registret och det danska multipel skleros-registret (DMSR). Studien omfattade perioden januari 2015 till mars 2021 och inkluderade patienter som behandlats med antingen ocrelizumab eller rituximab under denna tid.
För att säkerställa rättvisa jämförelser användes avancerade statistiska metoder för att matcha patienter med liknande egenskaper:
- Minst 6 månaders behandling och uppföljning
- Detaljerade baslinjeutvärderingar inklusive funktionsnedsättningspoäng (EDSS)
- Tidigare relapshistorik och behandlingserfarenhet
- MRT-fynd inklusive lesionsbelastning
- Ålder, kön och sjukdomsduration
Det primära målet var att avgöra om rituximab var "icke-underlägset" jämfört med ocrelizumab – det vill säga inte oacceptabelt sämre. Forskarna satte en fördefinierad gräns: om rituximab hade högst 1,63 gånger högre relapsfrekvens än ocrelizumab, skulle det anses som icke-underlägset.
Behandlingsprotokollen följde klinisk praxis: ocrelizumab gavs vanligtvis som 300 mg med två veckors mellanrum, därefter 600 mg var sjätte månad. Rituximab gavs oftast som 1000 mg med två veckors mellanrum, följt av 500–1000 mg var sjätte månad, men doseringen varierade mellan mottagningar.
Patientkarakteristika
Av en initial grupp på 6 027 patienter som behandlats med något av läkemedlen uppfyllde 1 613 de strikta inklusionskriterierna för analys. Studienpopulationen hade följande egenskaper:
- Medelålder: 42,0 år (±10,8 år standardavvikelse)
- Könsfördelning: 68 % kvinnor (1 089 patienter), 32 % män (524 patienter)
- Källa: 898 patienter från MSBase-registret, 715 från danska registret
Efter matchning av patienter med liknande baslinjekarakteristika inkluderade den slutliga jämförelsen 710 ocrelizumabpatienter matchade mot 186 rituximabpatienter. Före matchning tenderade rituximabpatienter att ha svårare sjukdom:
- Högre funktionsnedsättningspoäng (medel-EDSS 3,5 vs 3,0)
- Fler relapser under föregående år (0,7 vs 0,5)
- Mer aktiva MRT-fynd (41 % vs 32 % hade gadoliniumförstärkta lesioner)
- Fler tidigare MS-behandlingar (median 2,0 vs 2,0, men med olika fördelningar)
Matchningsprocessen balanserade dessa skillnader framgångsrikt och skapade jämförbara grupper för analys, med en medeluppföljningstid på 1,4 år (±0,7 år).
Nyckelresultat: Relapsfrekvenser och funktionsnedsättningsutfall
Studien avslöjade signifikanta skillnader i förebyggande av relapser mellan behandlingarna:
Årliga relapsfrekvenser (ARR): Patienter som fick rituximab drabbades av nästan dubbelt så många relapser: • Rituximab ARR: 0,20 (±0,49) • Ocrelizumab ARR: 0,09 (±0,28) • Skillnaden var statistiskt signifikant (p < 0,001)
Jämförelse av relapsrisk: Frekvenskvoten var 1,8 (95 % KI: 1,4–2,4), vilket innebär att rituximabpatienter hade 1,8 gånger högre relapsfrekvens än ocrelizumabpatienter. Eftersom den övre gränsen för konfidensintervallet (2,4) överskred den fördefinierade gränsen för icke-underlägenhet på 1,63, kunde rituximab inte anses vara icke-underlägset.
Kumulativ relapsrisk: Patienter som fick rituximab hade 2,1 gånger högre risk för relapser över tid (Hazard Ratio: 2,1; 95 % KI: 1,5–3,0). Detta betyder att vid varje given tidpunkt under studien var rituximabpatienter mer än dubbelt så benägna att drabbas av en relaps jämfört med ocrelizumabpatienter.
Funktionsnedsättningsutfall: Trots skillnaden i förebyggande av relapser var båda behandlingarna lika effektiva när det gällde att förhindra funktionsnedsättningsprogression: • Ackumulering av funktionsnedsättning: Hazard Ratio 1,51 (95 % KI: 0,86–2,64) – inte statistiskt signifikant • Förbättring av funktionsnedsättning: Hazard Ratio 0,80 (95 % KI: 0,49–1,31) – inte statistiskt signifikant
Detta tyder på att även om rituximab var mindre effektivt för att förhindra relapser, gav det liknande skydd mot långsiktig funktionsnedsättningsprogression under studieperioden.
Behandlingskontinuitet och avbrott
Studien undersökte också hur länge patienter stannade kvar på respektive behandling:
Patienter avbröt signifikant oftare rituximab än ocrelizumab (Hazard Ratio: 3,11; 95 % KI: 2,36–4,11). Detta innebär att rituximabpatienter var över tre gånger mer benägna att sluta med behandlingen under studieperioden.
Tillgängliga data om avbrottsorsaker (tillgängliga för 66 % av ocrelizumab- och 49 % av rituximabavbrott) visade:
- Vanligaste orsakerna till rituximabavbrott: patient-/klinikerbeslut (33 %) och andra/okända orsaker (48 %)
- 69 % av patienterna som slutade med rituximab bytte till ocrelizumab
- Mycket få avbrott på grund av biverkningar: 16 ocrelizumabpatienter, 9 rituximabpatienter
Den höga frekvensen av byte från rituximab till ocrelizumab reflekterar sannolikt ocrelizumabs regulatoriska godkännande för MS under studieperioden, vilket gjorde det mer tillgängligt och potentiellt föredraget av kliniker och försäkringsbolag.
Kliniska implikationer för patienter
Dessa resultat har betydelse för beslut om MS-behandling:
För patienter som överväger B-cellsbehandlingar indikerar denna studie att ocrelizumab kan ge bättre skydd mot relapser än rituximab. Den nästan fördubblade relapsfrekvensen med rituximab är en kliniskt meningsfull skillnad som kan påverka livskvalitet och sjukdomshantering.
De liknande resultaten för funktionsnedsättning tyder dock på att båda läkemedlen ger betydande skydd mot långsiktig progression. Detta är viktigt eftersom att förhindra funktionsnedsättning i slutändan är det främsta målet med MS-behandling.
Den högre avbrottsfrekvensen för rituximab kan bero på flera faktorer, inklusive försäkringstäckning, klinikerpreferens efter ocrelizumabgodkännande, eller patienters upplevda effektskillnader. De liknande låga frekvenserna av biverkningar tyder på att båda läkemedlen generellt är väl tolererade.
Patienter bör diskutera dessa resultat med sina neurologer med hänsyn till individuell sjukdomsbild, behandlingshistorik och personliga preferenser. Valet mellan dessa läkemedel innebär att väga effekt, säkerhet, kostnad, försäkringstäckning och praktiska aspekter mot varandra.
Studiebegränsningar
Även om denna studie ger värdefulla verklighetsdata, finns flera begränsningar att beakta:
Detta var en observationsstudie och inte en randomiserad kontrollerad studie, vilket innebär att behandlingsval gjordes av kliniker och inte slumpmässigt. Trots avancerad matchning av patienter kan omätna faktorer ha påverkat resultaten.
Uppföljningstiden var i genomsnitt 1,4 år, vilket är relativt kort för att utvärdera MS-utfall. Långsiktiga data skulle kunna avslöja andra mönster vad gäller funktionsnedsättningsprogression eller säkerhet.
Doseringen av rituximab varierade mellan mottagningar (500–1000 mg var 6:e månad), medan ocrelizumabdoseringen var mer standardiserad. Denna variation kan ha påverkat resultaten, även om känslighetsanalyser som exkluderade patienter med icke-standarddosering bekräftade huvudfynden.
Studien kunde inte jämföra biverkningsprofiler ingående på grund av otillräckliga data i registren. Säkerhetsaspekter förblir viktiga i behandlingsbeslut.
Slutligen kan den höga frekvensen av byte från rituximab till ocrelizumab under studieperioden ha påverkat resultaten, särskilt analysen av behandlingskontinuitet.
Rekommendationer för patienter
Utifrån denna forskning bör patienter med RRMS överväga följande:
- Diskutera båda alternativen med din neurolog: Ha en informerad dialog om för- och nackdelar med ocrelizumab jämfört med rituximab utifrån din specifika situation.
- Prioritera relapsförebyggande: Om att undvika relapser är din främsta oro, kan ocrelizumab erbjuda bättre skydd enligt denna studie.
- Utvärdera skydd mot funktionsnedsättning: Båda läkemedlen visade liknande effekt när det gäller att förhindra funktionsnedsättningsprogression, vilket är det långsiktiga målet med MS-behandling.
- Ta hänsyn till praktiska faktorer: Försäkringstäckning, egenkostnader, tillgänglighet på infusionsmottagning och doseringsschema kan påverka ditt val.
- Håll dig uppdaterad om pågående forskning: Flera randomiserade studier jämför för närvarande dessa läkemedel direkt, vilket kan ge mer definitiva svar i framtiden.
- Övervaka ditt behandlingssvar: Oavsett vilken behandling du väljer är noggrann uppföljning av sjukdomsaktivitet genom kliniska utvärderingar och regelbundna MRT-undersökningar avgörande.
Kom ihåg att behandlingsbeslut ska anpassas efter din specifika sjukdomsbild, behandlingshistorik, livsstil och personliga preferenser. Denna studie ger viktig information, men bör inte vara den enda faktorn i dina beslut.
Källinformation
Originalartikelns titel: Rituximab vs Ocrelizumab in Relapsing-Remitting Multiple Sclerosis
Författare: Izanne Roos, MBChB, PhD; Stella Hughes, MD; Gavin McDonnell, MD, PhD; m.fl.
Tidskrift: JAMA Neurology
Publiceringsdatum: 12 juni 2023 (online); augusti 2023 (tryckt)
Volym och nummer: Vol. 80, Nr. 8
Sidintervall: 789–797
DOI: 10.1001/jamaneurol.2023.1625
Denna patientanpassade artikel bygger på peer-granskad forskning publicerad i JAMA Neurology. Den behåller alla viktiga resultat, statistik och metodologiska detaljer från originalstudien, samtidigt som informationen görs tillgänglig för patienter och vårdgivare.