Dr. Tore Curstedt, en ledande expert på neonatalt respiratorstörtssyndrom och surfaktantterapi, berättar om den första gången ett renat lungsurfaktantläkemedel användes: det räddade en döende för tidigt född bebis på bara några minuter. Denna händelse revolutionerade neonatal intensivvård och banade väg för utvecklingen av Curosurf, som idag används globalt för att behandla respiratorstörtssyndrom hos för tidigt födda barn.
More from All
More from Diagnostic Detectives Network
Surfaktantersättningsterapi för för tidigt födda barn med respiratorisk distress
Hoppa till avsnitt
- Dramatisk första humana surfaktantbehandling
- Utveckling av ett renat surfaktantläkemedel
- Omedelbara effekter av surfaktantbehandling
- Uppbyggnad av ett kliniskt prövningsnätverk
- Vägen till regulatoriskt godkännande
- Global påverkan på neonatologi
Dramatisk första humana surfaktantbehandling
Dr. Tore Curstedt berättar om det avgörande ögonblicket då han och hans kollega, Dr. Bengt Robertson, fick ett akut samtal om ett kritiskt sjukt för tidigt fött barn. Barnet, fött vid endast 27 veckors graviditet och vägande cirka 700 gram, höll på att dö av respiratoriskt distressyndrom och förväntades överleva endast några timmar utan ingripande. Sjukvårdsteamet hade uttömt alla konventionella behandlingsalternativ.
Trots att de inte hade något färdigt läkemedel tillgängligt, fanns ett renat surfaktantprov i Dr. Curstedts laboratorium. Han avdunstade omedelbart de organiska lösningsmedlen från den experimentella prepareringen och suspenderade den i saltlösning, vilket skapade en akutbehandling för denna neonatala nödsituation. Detta beslut markerade första gången ett renat surfaktant gavs till en människa.
Utveckling av ett renat surfaktantläkemedel
Dr. Tore Curstedt och Dr. Bengt Robertson hade under flera år samarbetat om utvecklingen av vad som skulle bli läkemedlet Curosurf. Dr. Curstedt bidrog med expertis inom fosfolipidisolering och separation, medan Dr. Robertson utförde in-vitro- och in-vivo-experiment på för tidigt födda kaninungar. Deras forskning inleddes 1980 med fokus på att skapa en effektiv surfaktantersättning mot respiratoriskt distressyndrom.
Forskarna utvecklade ett överlägset fosfolipidpreparat som visade utmärkta resultat i både laboratorietester och djurstudier. Deras arbete visade att surfaktantläkemedlet effektivt förbättrade lungfunktionen hos för tidigt födda djur, vilket lade den vetenskapliga grunden för den humana akutanvändningen när den kritiska situationen uppstod.
Omedelbara effekter av surfaktantbehandling
Administreringen av den experimentella surfaktanten gav dramatiska och omedelbara kliniska förbättringar. Inom minuter efter att läkemedlet getts via trakeal instillation blev det cyanotiska (blåaktiga) barnet rosa när syresättningen förbättrades dramatiskt. Barnet hade krävt 85% syrgas genom respirator bara för att upprätthålla en minimal syresättning före behandlingen.
Anmärkningsvärt nog kunde barnet inom en timme efter surfaktantbehandlingen andas rumluft (21% syre) utan respiratorstöd. Denna snabba förvandling från förestående död till stabil andning utgjorde ett genombrott inom neonatologin. Dr. Anton Titov betonar det extraordinära i denna respons och hur snabbt läkemedlet vände den livshotande andningssvikten.
Uppbyggnad av ett kliniskt prövningsnätverk
Efter denna dramatiska framgång insåg Dr. Curstedt och Dr. Robertson behovet av att etablera ordentliga kliniska forskningsstrukturer. Som laboratorieläkare förstod de att omvandlingen av ett enskilt framgångsrikt fall till en standardiserad behandling krävde samarbete med neonatologer över hela Europa. De fokuserade på att skapa ett nätverk av specialister som kunde delta i kontrollerade kliniska prövningar.
Forskarna organiserade regelbundna möten för att koordinera insatser och dela resultat. Detta samarbete säkerställde att utvecklingen följde rigorösa vetenskapliga protokoll samtidigt som datainsamlingen från flera medicinska center accelererades. Dr. Curstedt betonar att uppbyggnaden av detta professionella nätverk var avgörande för att göra surfaktantterapin till standardvård.
Vägen till regulatoriskt godkännande
Utvecklingsteamet stod inför den betydande utmaningen att få regulatoriskt godkännande för surfaktantterapin. De behövde tillstånd för att administrera läkemedlet till för tidigt födda barn genom formella kliniska prövningar. Denna process krävde att de demonstrerade både säkerhet och effekt genom kontrollerade studier, inte bara enskilda akutfall.
Dr. Curstedt och hans kollegor samarbetade med läkemedelsföretag för att etablera tillverkningsprocesser som kunde producera läkemedel i klinisk kvalitet. Uppskalning från laboratorieprover till farmaceutisk kvalitet krävde utveckling av standardiserade reningsmetoder och kvalitetskontroll. Denna tillverkningsutveckling var avgörande för att få regulatoriskt godkännande och göra behandlingen breddtillgänglig.
Global påverkan på neonatologi
Den framgångsrika utvecklingen av surfaktantersättningsterapi revolutionerade behandlingen av respiratoriskt distressyndrom hos för tidigt födda barn. Före surfaktantterapin var detta syndrom en ledande dödsorsak hos prematurfödda, särskilt de födda före vecka 32. Introduktionen av effektiva surfaktantläkemedel förbättrade överlevnaden dramatiskt för extremt för tidigt födda barn.
Idag är surfaktantersättningsterapi en hörnsten inom neonatal intensivvård världen över. Läkemedel som Curosurf, utvecklade från Dr. Curstedts och Dr. Robertsons banbrytande arbete, räddar fortfarande otaliga för tidigt födda barn varje år. Dr. Titov belyser hur detta genombrott visar den djupa påverkan translationsforskning kan ha på klinisk medicin och patientutfall.
Fullständig transkript
Dr. Anton Titov, MD: Du arbetade i mer än ett decennium med läkemedlet i laboratoriet, tills du en dag fick ett samtal från en läkare som vårdade ett döende, för tidigt fött barn. De bad dig använda detta läkemedel på en människa för första gången. Det var en mycket dramatisk upplevelse. Kan du berätta mer om den?
Dr. Tore Curstedt, MD: Jag och min kollega Bengt Robertson var båda laboratorieläkare. Han arbetade som patolog och utförde in-vitro- och in-vivo-experiment. Jag arbetade med fosfolipidisolering och separation.
Vi började tala om att framställa surfaktant 1980. Jag hade kompetens inom fosfolipider och han utförde experiment. Vi arbetade tillsammans. Vi fick ett bra fosfolipidpreparat som testades in vitro och in vivo på för tidigt födda kaniner – det fungerade mycket bra.
Det blev en av många kaninförsök. Sedan ringde de oss. "Vi har en liten pojke, han väger cirka 785 gram. Född i vecka 27. Vi har gjort allt vi kan. Han kommer att dö inom några timmar. Har ni någon surfaktant? Vi vet att ni arbetar med det."
Då hade vi ingen färdig surfaktant. Men jag hade lite renat preparat i ett rör, i organisk lösning. Jag avdunstade lösningsmedlen.
Dr. Anton Titov, MD: Specifikt för det här barnet?
Dr. Tore Curstedt, MD: För just det här barnet. Man kunde inte lukta kloroform i den renade formen. Bengt Robertson och jag diskuterade – kan vi ge läkemedlet? Vad händer om barnet dör? "Men vi tar chansen", sa han.
Jag suspenderade det i saltlösning och sa till chefen för pediatriska avdelningen: "Ge detta till den lille pojken." Inom några minuter gavs läkemedlet i trakean. Inom några minuter blev den blåa pojken rosa. Han började med 85% syrgas i respiratorn, och efter en timme kunde han andas rumluft.
Dr. Anton Titov, MD: En dramatisk förändring på minuter och en timme. Mycket dramatisk effekt. En pojke född vid 27 veckor, bara 700 gram, några timmar från döden, blå. Sedan ger ni, för första gången någonsin, ert nyligen renade surfaktant. Sjukhuschefen ger det. Men det är ert meduppfunna läkemedel, med er samarbetspartner Dr. Robertson. Inom några minuter blir barnet rosa. En timme senare kan han andas normal luft istället för 85% syre. Det är mycket farligt.
Dr. Tore Curstedt, MD: Ja.
Dr. Anton Titov, MD: En absolut dramatisk effekt. Hur kände du?
Dr. Tore Curstedt, MD: Det är svårt att beskriva. Så dramatiskt. Jag har aldrig sett något liknande. Jag var nära tårar när jag såg förändringen hos den lille pojken som förväntades dö inom timmar.
Dr. Anton Titov, MD: Såg du pojken med egna ögon, satt bredvid klockan på IVA?
Dr. Tore Curstedt, MD: Ja, ja.
Dr. Anton Titov, MD: Överläkare, sjukhuschef var förmodligen där. Vem mer?
Dr. Tore Curstedt, MD: Men förstår du, då trodde vi att vi hade en bra produkt. Men vi var laboratorieläkare. För att nå ut till resten av världen behövde vi ett nätverk.
Vi behövde några viktiga saker. Ett bra läkemedel, förstås. Men vi behövde också ett nätverk av neonatologer i hela Europa.
Vi behövde ett företag som kunde producera läkemedlet. Vi behövde regelbundna forskningsmöten. Det startade vi då. Sedan behövde vi naturligtvis alla tillstånd för att ge läkemedlet till för tidigt födda barn.