Socioekonomiska utmaningar för rörlighet och politiska lösningar för hälsolikvärdighet

Hoppa till avsnitt

• Den socioekonomiska rörlighetskrisen
• Bortom myten om meritokrati
• Politiska mekanismer för fattigdomsbekämpning
• Strategiska investeringar över livsloppet
• Utbildningens avkastning och ökad ojämlikhet
• Ett globalt fenomen som kräver globala lösningar

Den socioekonomiska rörlighetskrisen

I moderna ekonomier finns det stora hinder för uppåtgående rörlighet. Dr. George Kaplan, MD, belyser en kritisk fråga: två tredjedelar av de som lever under fattigdomsgränsen i USA arbetar heltid. Dessa patienter är ofta fast i låglönejobb inom service som inte ger samma förmåner eller ekonomisk trygghet som medelklassen har. Dr. Kaplan pekar på analyser av ekonomen Dr. Pavlina Chernova som visar att de flesta löntagare inte drog nytta av de senaste ekonomiska uppgångarna.

Ett allvarligt hot utgörs av digitalisering och automatisering. Forskning visar att 47 % av över 700 befintliga yrken sannolikt kommer att automatiseras bort inom de närmaste två decennierna. Denna tekniska revolution skapar en stor klyfta, där endast en högutbildad och förmögen elit kan få tillgång till välbetalda arbeten, medan 85–90 % av befolkningen står utan ekonomiska möjligheter.

Bortom myten om meritokrati

En grundläggande perspektivförändring behövs för att hantera dessa utmaningar. Dr. George Kaplan, MD, menar att vi måste släppa idén om att samhället är en ren meritokrati. Framgång bygger ofta inte enbart på merit eller kunskap, utan påverkas av många andra faktorer. Denna insikt förändrar synen på fattigdom.

Dr. George Kaplan, MD, betonar att vi inte får se fattiga som mindre värda. Istället bör vi se dem som individer som, precis som alla andra, helt enkelt saknar ekonomiska resurser. Denna omformulering är avgörande eftersom den leder till en helt annan, mer medkännande socialpolitik som fokuserar på verkligt stöd istället för straff eller försummelse.

Politiska mekanismer för fattigdomsbekämpning

Effektiva lösningar finns och har implementerats med varierande framgång i olika länder. Dr. George Kaplan, MD, förklarar att samhälleliga och monetära mekanismer dramatiskt kan förändra inkomstfördelningen. Skatte- och överföringssystem i många EU-länder har till exempel varit mycket effektiva för att minska både barn- och vuxenfattigdom.

Dr. George Kaplan, MD, noterar den skarpa skillnaden mellan länder: "Frankrike gör ett enormt arbete, USA gör ett ganska dåligt arbete." Dessa policyer möjliggör omfördelning av offentliga resurser, ger individer tillgång till essentiella tjänster, utbildning och möjligheter de annars skulle sakna. Intervjuaren, Dr. Anton Titov, MD, leder denna diskussion om jämförande policyeffektivitet.

Strategiska investeringar över livsloppet

Interventioner måste vara omfattande och hållbara genom hela livet. Dr. Kaplan betonar styrkan i tidiga insatser i barndomen och hänvisar till den skarpa "ordklyftan" där barn från låginkomstfamiljer hör 13 miljoner färre ord och mindre komplext språk vid fyra års ålder. Dessa tidiga erfarenheter formar direkt de kognitiva och sociala färdigheter som krävs för framtida högre betalda jobb.

Emellertid varnar Dr. George Kaplan, MD, för att investeringar inte kan sluta där. En högutbildad grupp unga vuxna kommer fortfarande att misslyckas om det inte finns några jobb. Likaså blir äldre vuxna utan ett stödjande pensionssystem en belastning för samhället. Lösningen kräver strategiska investeringar i varje livsfas, undviker generationskonflikter och säkerställer stöd från barndom till ålderdom.

Utbildningens avkastning och ökad ojämlikhet

De extrema ekonomiska avkastningarna på utbildning och kapital är inte oundvikliga konsekvenser av en modern ekonomi, utan resultat av politiska val. Dr. Kaplan ifrågasätter antagandet att en VD som tjänar 400 gånger mer än en linjearbetare är en naturlig ekonomisk utgång. Denna skillnad speglar specifik skattepolitik, företagskulturer som ibland prioriterar girighet framför samhällsnytta, och ett misslyckande att se investeringar i anställda som en samhällsfördel.

Detta har lett till en enorm ökning av ojämlikhet i många länder, en trend som omfattande dokumenterats av ekonomer som Thomas Piketty. Dr. George Kaplan, MD, betonar att dessa utfall "inte är automatiska. De växer inte ur vår biologi." De är direkta resultat av beslut fattade av politiker och individer, som ständigt måste utvärderas utifrån om de främjar eller motverkar befolkningens hälsa.

Ett globalt fenomen som kräver globala lösningar

Extrem ojämlikhet och begränsad rörlighet är inte begränsade till enskilda länder utan är en global utmaning. Dr. George Kaplan, MD, noterar att städer som Moskva och New York har världens högsta koncentration av miljardärer, medan många andra kämpar. Denna polarisering är en kraftfull social kraft med globala konsekvenser, eftersom rikedom flyter över gränser – vilket visas av ryska investerare som köper lyxlägenheter på Manhattan.

Därför måste lösningarna också vara globala. Dr. George Kaplan, MD, sammanfattar att vi måste tänka på hur globala praxis bidrar till ojämlikhet och, ännu viktigare, hur de påverkar hälsan och välbefinnandet hos befolkningar överallt. En samordnad internationell insats behövs för att skapa ekonomiska system som främjar hälsolikvärdighet för alla. Dr. Anton Titov, MD, hjälper till att presentera denna komplexa globala fråga för en medicinsk publik intresserad av folkhälsoutfall.

Fullständig transkription

Dr. Anton Titov, MD: Låt oss tala om hur man kan förbättra socioekonomisk status och förhoppningsvis underlätta det moderna livet. Socioekonomiska lyft fungerar inte alls så bra som de borde. Du har rätt i ett av dina verk: många fattiga patienter arbetar, men ofta saknar de de förmåner som medelklassen åtnjuter.

Två tredjedelar av patienter som lever under fattigdomsgränsen i USA arbetade heltid. De tenderar att ha låglönejobb inom service. Dessutom har det nyligen rapporterats att, till skillnad från tidigare ekonomiska uppgångar, drog de flesta löntagare i USA inte nytta av den senaste ekonomin.

Det finns en slående graf baserad på analys av Dr. Pavlina Chernova som visar att, och jag är inte optimistisk, förhållanden kommer att förbättras för patienter med lägre socioekonomisk status. En nyligen publicerad Economist-artikel, "The Third Great Wave," säger att den digitala revolutionen skapar en stor klyfta mellan en skicklig och förmögen elit och resten av samhället.

Forskning visar att 47 % av över 700 yrken som finns idag sannolikt kommer att automatiseras bort, troligen inom de närmaste ett eller två decennierna. Economist-artikeln säger återigen att innovationer kommer att tillåta högt motiverade, talangfulla och samvetsgranna individer att nå den lilla gruppen av mycket välbetalda arbeten. Men de återstående 85 till 90 % av befolkningen kan få svårt att hsyssla i den nya ekonomin.

Den framtiden är ganska skrämmande. Som du skrev uppskattades det att barn i låginkomstfamiljer under de första fyra åren hade hört mindre än en tredjedel så många ord från vuxna som barn i familjer med professionella föräldrar, vilket uppgår till 13 miljoner färre ord. De hör också mindre komplexa meningar och fler negativa uttalanden och förbud.

Ordräkning och komplexitet är precis vad som utvecklar barnets kognitiva och sociala färdigheter – exakt de färdigheter som snart blir nödvändiga för högre betalda jobb. Det lovar inte gott för dessa barn när de växer upp och kommer ut på arbetsmarknaden.

Vad kan samhället, regeringen och hälsoorganisationer göra för att förbättra patienternas situation, med tanke på dessa ganska deprimerande statistik och trender?

Dr. George Kaplan, MD: Det är en stor fråga. Låt mig börja med att säga att vi måste sluta se samhällets framgångsmönster som en meritokrati. I de flesta samhällen stiger patienter inte till toppen baserat på merit eller kunskap. Det beror ofta på många andra faktorer.

Vi måste se de fattiga inte som ovärda, utan som någon sa, som du eller jag som inte har pengar. När vi tänker på patienter som är mindre lyckosamma leder det till en helt annan socialpolitik.

När vi jämför länder ser vi stor variation i hur samhälleliga mekanismer hjälper patienter att klättra upp från en lägre position. De varierar enormt om du jämför EU-länder, till exempel. Skatte- och överföringssystemen minskar fattigdomsnivåer, både bland barn och vuxna, avsevärt.

Ändå finns det skillnader: Frankrike gör ett enormt arbete; USA gör ett ganska dåligt arbete. Jag hänvisar alla intresserade till de många rapporterna om dessa variationer.

Så det första är att vi har samhälleliga mekanismer; vi har monetära mekanismer. De kan ändra inkomstfördelningen. Det möjliggör omfördelning av offentliga resurser och ger individer tillgång till saker de annars skulle sakna. Det är en del av det.

En annan del är att vi måste tänka på investeringar över livsloppet. Det är nu klart, vilket exemplet du gav visar: barnet som exponeras för färre ord och utvecklar mindre kognitiv komplexitet. Det är klart att tidiga interventioner dramatiskt förändrar barns förmåga att navigera i ett komplext samhälle och få de färdigheter de behöver för att lyckas.

Men vi måste också tänka på: vi kunde ha en högutbildad grupp 20-åringar som tagit studenten, men om det inte fanns några jobb skulle de inte klara sig. Vi kunde ha en grupp äldre vuxna utan resurser på grund av bristande pensionssystem, som också skulle vara en belastning för samhället.

Vi måste tänka på strategiska investeringar över hela livet, inte bara i ett stadium, och undvika generationskrig.

Slutligen måste vi tänka på argumentet om de ökande avkastningarna på utbildning – monetära och ekonomiska avkastningar. Många ekonomer har påpekat, och Economist-artikeln antyder, att det faktum att en VD för ett stort företag tjänar 400 gånger mer än en linjearbetare inte är en automatisk konsekvens.

Det speglar skattepolitik; det speglar kulturer som ibland betonar girighet framför samhällsnytta; det speglar en syn att investera i anställda inte bara är för att behålla dem, utan också en investering som gagnar samhället.

Så det finns en hel rad socioekonomiska interventioner som pågår. De skiljer sig åt mellan samhällen. Att vara arbetslös i Sverige är mycket annorlunda jämfört med USA. Dessa policyer varierar mellan länder.

Vi måste ta itu med den enorma ökningen av ojämlikhet som skett i många länder. The Economist har skrivit om det; många patienter har skrivit om Piketty, den nu berömda franska ekonomen. Dessa är inte automatiska fenomen; de växer inte ur vår biologi.

De bygger på beslut fattade av politiker och individer. Vi måste ständigt fråga oss om dessa beslut främjar eller skadar hälsan.

Ryssland har blivit ett av de mest polariserade samhällena. I Moskva finns den högsta koncentrationen av miljardärer i världen; New York kommer på andra plats. Ryssland är säkert en svaghet, inte bara under de senaste decennierna. Det är också en enorm social drivkraft.

Jag är väl medveten om att några av de där lägenheterna för 80 miljoner dollar på Manhattan köps av ryssar, så detta är ett globalt fenomen. Det är inte bara lokalt. Det innebär att vi måste tänka globalt.

Vi måste tänka på hur globala praxis alla bidrar till det och, ännu viktigare, hur de påverkar befolkningars hälsa och välbefinnande.