Förstå heterogeniteten vid multipel skleros och neuromyelitis optica

Hoppa till avsnitt

• Multipel skleros som ett kliniskt syndrom
• Brett spektrum av kliniska presentationer
• Två teorier som förklarar MS-heterogenitet
• Neuromyelitis optica som en distinkt entitet
• MR-avbildningskarakteristika vid NMO
• Implikationer för personanpassad behandling
• Fullständig transkription

Multipel skleros som ett kliniskt syndrom

Dr. Paul Matthews, MD, påpekar att multipel skleros (MS) diagnostiseras som ett syndrom, inte utifrån en enskild biomarkör. I samtal med Dr. Anton Titov, MD, förklarar han att diagnosen baseras på en samling specifika kliniska symptom. Dessa symptom stöds vanligen av laboratoriefynd som tyder på en inflammatorisk sjukdom som påverkar både vit och grå substans i centrala nervsystemet.

Diagnosen ställs ofta genom att identifiera MR-förändringar i specifika anatomiska områden samtidigt som andra orsaker till de neurologiska symptomen utesluts. Denna syndrombaserade diagnos är en grundläggande anledning till den variation i sjukdomsförlopp som ses mellan olika patienter.

Brett spektrum av kliniska presentationer

Heterogeniteten inom multipel skleros är betydande, framhåller Dr. Paul Matthews, MD. I dialog med Dr. Anton Titov, MD, beskriver han ett brett spektrum av kliniska förlopp. En liten grupp patienter har en mycket god prognos med liten progression av funktionsnedsättning över 20 år eller mer.

Andra patienter uppvisar däremot en snabb progression av funktionsnedsättning redan från början. Relapsfrekvensen varierar också kraftigt; vissa patienter har sällsynta anfall medan andra drabbas av frekventa relapser. Denna variation gäller även tidpunkten för funktionsnedsättningens progression, som kan inledas omedelbart eller först i senare skeden av sjukdomen.

Två teorier som förklarar MS-heterogenitet

Dr. Paul Matthews, MD, redogör i diskussionen med Dr. Anton Titov, MD, för två huvudsakliga hypoteser bakom den kliniska heterogeniteten. Den första och vanligaste förklaringen är att MS är en multifaktoriell sjukdom. Den uppstår ur en kombination av flera genetiska susceptibilitetsfaktorer som samverkar med olika miljö- och livsstilsfaktorer, vilka varierar från patient till patient.

Den andra hypotesen föreslår att det inom MS-syndromet finns identifierbara, distinkta patofysiologiska processer. Dessa processer kan ge liknande kliniska symptom men drivs av olika underliggande mekanismer. Enligt denna teori kan det som kallas "MS" i själva verket vara flera olika sjukdomar med en gemensam klinisk slutväg.

Neuromyelitis optica som en distinkt entitet

Dr. Paul Matthews, MD, betonar att neuromyelitis optica (NMO) är det tydligaste exemplet på en distinkt entitet inom MS-spektrumet. Han förklarar för Dr. Anton Titov, MD, att NMO kliniskt har erkänts som ett relativt ovanligt syndrom som kännetecknas av en kombination av optikusneurit och typiskt svåra ryggmärgssymptom.

Patienter med NMO har ofta en mer malign sjukdomsutveckling där varje relaps leder till betydande och irreversibel funktionsnedsättning. Dr. Matthews noterar också viktiga epidemiologiska skillnader, såsom att NMO är vanligare i asiatiska populationer jämfört med kaukasiska grupper, vilket tyder på distinkta genetiska eller miljömässiga orsaker.

MR-avbildningskarakteristika vid NMO

Avancerad MR-avbildning ger viktiga diagnostiska ledtrådar för att särskilja NMO från typisk multipel skleros. Dr. Paul Matthews, MD, beskriver för Dr. Anton Titov, MD, det mest framträdande MR-tecknet vid neuromyelitis optica: longitudinellt utsträckta T2-hyperintensa inflammatoriska lesioner i ryggmärgen.

Dessa lesioner sträcker sig vanligen över tre eller flera ryggkotsegment, vilket skiljer dem från de kortare lesioner som oftare ses vid MS. Dessutom har NMO-patienter färre hjärnlesioner på MR jämfört med patienter med klassisk multipel skleros, vilket ger radiologer viktiga differentialdiagnostiska kriterier.

Implikationer för personanpassad behandling

Att identifiera distinkta entiteter som neuromyelitis optica inom MS-spektrumet har stor betydelse för personanpassad behandling. Dr. Paul Matthews, MD, framhåller för Dr. Anton Titov, MD, att förståelsen av dessa patofysiologiska skillnader är avgörande för att välja rätt terapi.

Behandlingsstrategier som fungerar för typisk MS kan vara ineffektiva eller till och med skadliga för NMO-patienter, vilket understryker vikten av korrekt diagnos. Denna personanpassade medicinska approach vid neuroinflammatoriska sjukdomar säkerställer att patienter får målrettade behandlingar baserade på deras specifika sjukdomsbiologi, snarare än en generell strategi.

Fullständig transkription

Dr. Anton Titov, MD: Multipel skleros-typer, neuromyelitis optica (NMO), syndrompresentationer. Framsteg inom precisionsmedicin leder ofta till intressanta upptäckter. En sjukdom som ansetts vara en enda entitet kan visa sig bestå av flera distinkta molekylära entiteter. Även om det finns en gemensam klinisk slutväg för sjukdomen, kan den få entiteten att se enhetlig ut.

Detta gäller särskilt för många cancerformer. En liknande syn finns på multipel skleros. Multipel skleros kan också representera flera distinkta patofysiologiska entiteter. Detta skulle kunna förklara den stora variationen i sjukdomens kliniska förlopp. Det kan också belysa utmaningarna med att välja behandlingsstrategi för MS-patienter.

Dr. Anton Titov, MD: Finns det belägg för heterogeniteten vid multipel skleros? Vad visar avancerade MR-avbildningar och kliniska prövningar? Du genomför många kliniska studier inom din MS-forskning.

Dr. Anton Titov, MD: Hur anpassar man behandlingsvalet för MS-patienter?

Dr. Paul Matthews, MD: Multipel skleros diagnostiseras som ett syndrom. Det är en samling av specifika kliniska symptom. Dessa symptom stöds idag vanligen av laboratoriefynd som visar på inflammatorisk sjukdom i vit och grå substans.

I vissa fall uppträder multipel skleros i specifika anatomiska mönster. MR-förändringar kan också finnas utan tecken på andra orsaker. Vi diagnostiserar inte MS utifrån en specifik biomarkör.

Inom MS-syndromet ser vi ett spektrum av kliniska presentationer. Vissa patienter har en mycket god prognos. Det är en liten grupp lyckligt lottade patienter. De kan följas i 20 år eller mer och visa minimal progression av funktionsnedsättning.

Andra patienter kan uppvisa snabb progression av funktionsnedsättning vid MS. Vissa har sällsynta relapser. Andra har frekventa relapser. Vissa inleder med progressiv MS, det vill säga funktionsnedsättning från början.

Andra utvecklar funktionsnedsättning först i senare skeden av MS. Denna heterogenitet inom MS-syndromet kan förklaras på två sätt. En syn är att det är en multifaktoriell sjukdom. Den uppstår från flera genetiska susceptibilitetsfaktorer.

Dr. Anton Titov, MD: Det finns inverkan från miljö och livsstil vid MS. Dessa varierar från patient till patient. Detta är vanligt vid många andra sjukdomar. Det är faktiskt en av de vanligaste förklaringarna.

Samverkan mellan genetisk susceptibilitet och miljöfaktorer förklarar olika kliniska symptom vid sjukdomar med syndrompresentation. Den andra hypotesen är följande: inom MS-syndromet finns identifierbara, distinkta patofysiologiska processer. De kan se ut som MS, men de kan definieras på distinkta sätt.

Det tydligaste exemplet är neuromyelitis optica (NMO). Det är verkligen ett av de enda tydliga exemplen på variation inom MS hittills. Kliniskt erkändes neuromyelitis optica som ett relativt ovanligt syndrom inom MS-spektrumet.

Dr. Anton Titov, MD: Optikusneurit och typiskt relativt svåra ryggmärgssymptom förenades i en grupp patienter. Dessutom hade dessa patienter ofta en malign utveckling. Varje relaps ledde till betydande och irreversibel funktionsnedsättning.

Det fanns också etniska skillnader i frekvensen av detta syndrom. Det var vanligare i asiatiska populationer än i kaukasiska grupper. Ur ett MR-perspektiv visade NMO-patienter vissa mycket specifika tecken.

Det mest framträdande tecknet på neuromyelitis optica i MR var longitudinellt utsträckta T2-hyperintensa inflammatoriska lesioner i ryggmärgen. Det fanns också färre hjärnlesioner vid neuromyelitis optica.